I vårt samhälle har det blivit så att vi upplever trötthet som en vanlig del av att leva i den här aktivitetsfulla världen. Och här menar jag inte när vi är trötta efter en fotbollsmatch, en tenta, en flytt, osv. utan snarare den kroniska tröttheten, den som inte verkar gå att vilas bort, oavsett hur mycket du försöker. Den som oftast kommer samtidigt med sömnsvårigheter, hopplöshet, håglöshet och/eller ledsamhet.
Nu, när jag är 47 och tittar tillbaka känns det som att jag har varit utmattad pga stress nästan hela livet, vilket jag aldrig fick förstå att det nog var relaterat med min då odiagnostiserade PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) tyvärr, och som dessutom upplevdes som lathet vilket gjorde mig ännu mer besviken på mig själv. Inte längre!
Nej, trötthet är egentligen den snällaste signalen som vår hjärna använder för att meddela oss att vi är på fel spår.
Istället så försöker vi ofta ignorera den signalen och rätta till ”problemet” genom olika slag uppiggande medel och även lite dålig självkänsla om att vi ska ”skärpa oss” för det finns så mycket att göra. Vi tystar på detta sätt vår hjärna som berättade något viktigt.
För vi kan vara trötta av olika anledningar:
- Stress, och då menar vår hjärna att vi behöver vila och återhämtning, för vi är på väg att överbelasta vårt nervsystem och kollapsa.
- Uttråkning, eller brist på stimulerande aktiviteter, och då menar hjärnan att du ska unna dig något roligt ibland. Det kan innebära någon slags rörelse, men är du helt utmattad så räcker det med någon lugn aktivitet som gör dig trygg och glad.
- Näringsbrist (Vitamin D3, Magnesium, Omega 3, B12?) eller odiagnostiserad sjukdom (ex sköldkörteln?)
Med allt detta ville jag bara uppmärksamma vikten av att vara medveten, att lyssna på våra kroppssignaler, med hänsyn till vilka konsekvenserna som följer om vi bara fortsätter trycka ner dem.
Känner du igen dig? Vilken slags trötthet har du?
Avstressa 